28.3.13

Det är inte bara sport utan också en hel del mat

För att ni inte ska tro att jag bara sportar o svälter visar jag en bild av min mat idag. Det var nämligen en lite semisorglig dag idag. Jag åt lunch för sista gången på den så kallade greken, eller Aleksandria som restaurangen väl på riktigt hette, på skatudden idag.

Jag har verkligen älskat maten där, man får god feta, tsatsiki, mycket sallad o något matigt till, typ maletköttbiffar eller kyckling eller falafel... Nu stänger restaurangen och i stället öppnar där en kinesisk restaurang. Jag gillar nog kinesiskt, men tja, det där har varit ett säkert kort när jobbets lunchrestaurang bjudit på dåligt. Och det är faktiskt nästan alltid.

Så vi sade adjö till dessa goda biffar.




Och fortsättningen idag, i matväg alltså, var också lite maletköttbiffig. Fortfarande har vi ett system hemma att alla får välja en maträtt och idag var det Noas matdag. Det bjöds på hamburgare, eller hamburgesas, som de brukar heta hos oss. Jag äter alltid min med rågbröd.



Tusan att det är gott. Det här kunde jag äta varje vecka. Kunde byta lite sås och lite innehåll, och det sku vara en hit, varje gång. O nästan omväxlande.

Den färgglada veckan

Om jag sku vara en riktig bloggare eller en modebloggare skulle jag varje dag den här veckan ha tagit en bild av mig, dagens outfit-bilder. men jag är ingen riktig bloggare, så inga bilder

Men jag har firat färgglada veckan. Nästa vecka blir det säkert svart igen.

Bestämde på måndag att det nu ska bli en vecka fylld av färg. Och visst har folk kommenterat: Den gula jackan, Costo-mössan, legoörhängena, den pinkfärgade tröjan osv.

Roligt. O kanske har jag känt mig lite piggare tack vare färgerna. Eller var det månne sporten som gjorde sitt? Hur som helst. Färgglad vecka ibland gör susen.





27.3.13

Tanten med käppen




Hon heter tanten med käppen eller oftast keppimummo. Hon är säkert en god bit över 80 och hon driver mig till vansinne.

Jag har försökt vara en vänlig ung människa och bemöta henne med respekt. Jag tänker: om hon var en när och kär gamyl, hur skulle jag då bemöta henne? Hur skall man respektera de äldre?
Det går inte. Mission impossible.

När jag hör den där dubben på käppen som slår mot den isiga asfalten o ljudet närmar sig börjar jag redan ana hur det går. Hon har fått dille på att sanda. Hon gnäller och gnäller om hur isigt och halt det är. Jag kan samtycka, och jag tänker att det nog är jobbigt att på gamylben sticka ut på promenad. Men samtidigt är det inte mycket jag kan göra.

Hon hotar att något borde göras. Hur hon än slänger ut, hink efter hink med sand på gården, blir det inget bättre.

Och om en bil kör in på gården för att lasta saker eller vad som helst, då är hon alltid där, och alltid gnäller hon över att bilen är just där hon ska gå.  Hon kan inte heller vänta att bilen åker iväg, utan hon ska tränga sig förbi, fast hon inte ryms. Den som sitter i bilen har heller ingen chans att flytta på bilen, för hon parker sig själv o sin käpp precis rakt bakom bilen. ARGH.

Jag ber en stilla bön:
Låt mig aldrig bli som tanten med käppen om jag en dag blir gammal. Och by the way, förlåt att jag inte orkar förstå.
Amen.

Bilden stal jag här

25.3.13

En ny liten leksak

Har idag fått en ny liten leksak. Den är inte helt min, men jag får ha den i alla fall ett drygt år. Här, låt mig presentera min nya vän Lumia.





Nu lever jag alltså ett ofantligt spännande liv, mellan lumia och iphone. En liten tekniknasse bor det i alla fall i mig, jag tycker det är lite kul att jämföra. Vet nog att jag är ganska lat av mig och gillar inte direkt att lära mig nya system, vet att jag kommer att välja iPhone bara av den orsaken. Men det är helt kul att ha en chans att också snoka lite på hur en splitterny Lumia funkar.

Kanske jag berättar mer när jag lärt känna den här nya leksaken lite bättre. Min första kontakt med den var ändå riktigt positiv.

Det blev som jag lovade

Idag blev det som jag lovade mig själv igår. Det var vår i luften, jumppakläderna väntade vid sängen på mig när jag kom hem från jobbet. Det blev hurtig o spurtig joggingrunda. Det är ju faktiskt inte så att jag sku ha låtit bli att springa helt och hållet. Det var inte så revolutionerande. Men lite revolutionerande i alla fall, har orkat springa bara på veckosluten och inte ens alltid då.
Men idag och nu lever löftet, jag ska ta mig i kragen. Gillar inte mig själv när jag inte tar mig i kragen.

Idag blev det ändå en ganska långsam länk. Men jag har tänkt att jag ska lära mig också att långsam är bra. Man behöver inte springa jättefort, man behöver inte springa väldigt långt. JAG behöver det inte i alla fall. Varför denna ständiga tävling med klockan? Det är rent löjligt.

Trottoaren var dessutom ännu rätt isig. Eftersom jag inte kom iväg i så god tid, blev det också alldeles mörkt när jag sprang. Så det var inte enbart den dåliga kondisen som saktade ner farten, det var också oron att falla omkull eller snubbla eller att foten skulle vika sig.

6,7 km 45 minuter. Det här verkar lovande, tycker jag. Det kanske blir av att springa 10 km i sommar i alla fall. Fast jag egentligen förra hösten då jag var ivrig sist bestämde att nej, 10 km behöver jag inte springa mer.

Nu får vi se om jumppakläderna flyttar bredvid min säng och väntar där också på onsdag, när jag kommer hem från jobbet...? Återstår att se.

24.3.13

Jag ska nog hitta tillbaka till mitt sportiga jag.

Den här hösten och vintern har varit tyngre än höstar o vintrar förr. Jag har inte orkat med något utöver det jag måste, och knappt ens det. Jag har haft stor hjälp av hela härliga närsläkten, mina föräldrar och mina svärföräldrar och faster och hela köret. De har snällt ställt upp o fört och hämtat barn och i svåra stunder har de hoppat in. Tacksamhet känner jag.

I all denna rumba har jag inte på något vis orkat ta hand om mig själv. Jag har bara lagt mig ner på soffan, ätit och sovit och försökt överleva. Nu och då har jag tagit mig ut på en springtur, men jag känner i hela kroppen att jag försummat mig själv.

Blev besvärligt påmind om det här när jag skulle ta på mig mina fina byxor, nix-nax, de går inte fast. Och det är alltid sorgligt. Man har ju två val i livet: Antingen gör man nåt så att byxorna igen går fast, eller så skiter man i byxorna och köper ett par större. I mitt fall har jag bara ett val:
Jag ska tammetusan rymmas in i de där byxorna igen.

Blev glatt engagerad av en av mina grannar. Hon postade på facebook att hon i sommar har 10-års bröllopsdag. Hon ska se till att hon ryms in i ett par byxor hon har i sitt skåp till dess. Jag nappade på och gjorde ett litet beslut jag med. Tillsammans med henne. Nu då det blir vår och ljusare vill man gärna kunna visa sig i lite lättare kläder, då känns det inte roligt att vara helt lös.
Nu tar jag mig i kragen. Veckoslutet var ett startskott, att hitta tillbaka till den där sportiga jag som varit försvunnen ett tag. Jag simmade 5 kilometer det här veckoslutet, jag gick en ordentlig rask timme ute i skogen. Nu har jag skönt ont i hela kroppen.

Jag har på bordet bredvid min säng vikt en hög med jumppakläder. Imorgon ska jag ut o springa en liten stund. En liten halvtimme. Det är inte för mycket begärt. Och det är skönt att gå ut och röra på sig lite, andas frisk luft.

Hej då allt ohälsosamt i matväg och välkommen mitt nya sportiga liv. Jag ska nog visa mig själv, än en gång, att jag kan fixa det här.



De här väntar på mig på kvällen så jag inte ska glömma.

Långvik - relaxing

Har varit över veckoslutet på Långvik spa. Är ingen spa-människa. Gillar inte olika behandlingar, bryr mig ganska lite om bubbelpooler och specialbastu. Skrikiga bassänger fyllda med barn ger mig ingen större tillfredsställelse.

Långvik stod inte för en sådan spa-upplevelse. Det var rätt folktomt, simbassängen var högst fylld med 4 människor, mest var det bara jag. Och bastun var mild. Skön. Avkopplande.

Bestämde mig för att sysselsätta mig med det jag gillar stort: simma. Det blev mycket för mig. Första eftermiddagen orkade jag kanske en dryg halvtimme. På den tiden simmade jag en dryg kilometer. På lördag 45 minuter o i morse simmade jag 2,2 km på 57 minuter. Vet inte om jag någonsin simmat så mycket? Kunde gärna ha simmat ännu mer. Och ont i kroppen, ja det har jag. Men på ett gott sätt.

Igår promenerade vi raskt och njöt av solskenet. Och ätit, ja, det har vi gjort. Väldigt gott.

Kan verkligen rekommendera det här. Perfekt för också dem som gillar olika behandlingar, gyttjebehandling, fotvård och ansiktsvård. För mig var det motion, simning, som gällde.






Efter min morgonsimtur tyckte jag att jag var värd det här...

21.3.13

Kreativ skrivkurs

Fick chansen att följa med på en snabbkurs i kreativt skrivande på jobbet. Oj vad det var roligt. Jag har glömt hur härligt jag tyckte det där med att skriva var i skolan o på alla ställen jag varit. Speciellt det där kreativa skrivandet.
På den här snabbkursen fick vi tre skrivuppgifter. En var att skriva ca 100 ord om vårt eget förnamn. Det var lätt att börja skriva o det var verkligen fina historier de övriga skrivit i gruppen. Tänk en så enkel uppgift.

Följande uppgift var att skriva en tanka-dikt och därpå följande var en limerick. Kursen var på finska, men jag fick skriva på svenska. Det var kul. Kursledaren sade att limerickarna är betydligt mer populära på svenska. Min japanska taika-dikt var så dålig att jag vill förtränga den. Inte var mina limerickar någo konstverk, men det var betydligt enklare.
Så här blev de:
Det var en flicka från Paris
som hade vunnit ett pris
hon var så nöjd
hoppade i himlens höjd
för i säcken låg en gris.

Så skrev jag en till, men den läste jag inte upp...fast den var bättre.
Det var en man från Ekenäs
Han lekte ko, han tugga gräs.
Han var så söt,
som julegröt,
tills bubblan sprack då han fes.

Att sånt.
Tror jag ska börja skriva mer i limerickform. Man blir så glad av det.

16.3.13

God underhållning: Biss och Kajs

Jag vill rekommendera för er alla som är barnsliga eller har barn, fira veckoslut i Biss och Kajs sällskap. Det är bara så roligt och underhållande. Nu just kan vi se dem här i Finland också via svt play.

Här hittar du dem.

Enjoy!

13.3.13

Försenad till mötet! - Arga blickar möter dig.

Läste idag ett inlägg som  hette Myöhästelijöiden aika on tulossa.

Vad tänkte jag? Jo, jag är själv en människa som älskar att vara i tid på mötet, på jobbet, på kompisträffen. Jag har alltid varit mer eller mindre punktlig. Under skoltiden, grundskola och gymnasie, kom jag visst aldrig för sent. Tja, kanske en enstaka gång på gymnasiet och det var väldigt jobbigt. På den tiden tog jag en tidigare buss på morgonen för att säkert hinna.

Under studietiden fortsatte samma mönster, och alltid var jag en av dem som fick höra föreläsarnas arga skällor: Varför är inte den och den på plats. Måttet var rågat och jag röt tillbaka, det är ett helvete att vi som är på plats alltid ska få skulden. Det är väl tammefan inte vårt fel om någon annan är försenad!

Det väckte en viss glädje, att jag blev förbannad. Jag själv var också nöjd, men det hjälpte ju inte att ryta åt en person. Föreläsare, lärare och andra, de vill ju också få ryta att det är irriterande. Jag tyckte inte det var så allvarligt om någon var försenad till en basic lektion. Men jag kände lite ångest när mina studiekompisar droppade in när någon föreläsare var inbjuden speciellt och enkom för oss.

Men idag, när jag jobbar, tycker jag det inte är så allvarligt. Jag har själv varit försenad någon gång, sällan, men ändå någon gång. Och så har jag insett det här med dagsrytm. Bara för att jag är mest effektiv på morgonen och orkar jobba och koncentrera mig då, betyder det inte att alla människor sitter skarpa klockan 7.30 i ett team o funderar strategier.

Och så är det ju det här med arbetstider. DÅ man inte kommit överens med någon att man ska samarbeta, utan man har sina arbetsuppgifter man ska sköta. Va spelar det för roll vilken tid på dygnet man fixar dem, bara de blir gjorda. Spelar det någon roll var och hur man gör dem? Nej nej nej.

Jag skulle önska att vi levde i en värld där det inte spelar så stor roll om du är morgonpigg eller kvällspigg. Att det skulle vara ok att fixa sina arbetsuppgifter där det passar en bäst.

Jag tror till exempel inte att jag många gånger läste mina läxor vid ett bord. Jag fixade dem liggande på matten, på sängen eller på golvet, i en fåtölj. Det skulle funka för mig fortfarande, att ligga i soffan med datorn i knäet. Jag hoppas alltså att det blir en tid då det inte är så allvarligt att man trivs i en senare dygnsrytm.

One day, one day.

11.3.13

Barn som gillar babysar

I min värld finns det just inget mer rörande än barn som bryr sig om babysar. Ja, faktiskt tycker jag också det är väldigt rörande om barn förstår att handskas varsamt med djur. Det är tycker jag nästan skrämmande när barn blir aggressiva mot små hjälplösa babysar. Jag förstår att det för barn som aldrig sett babysar kan vara konstigt, och att små babysar är mystiska. Jag förstår också att om det kommer en ny baby i familjen finns det orsaker till aggressivitet. Eller om en mamma håller en baby för länge, så att det andra barnet måste kämpa om mammans uppmärksamhet, ja då kan jag också förstå. Småbarn kan ha lite svårt med att förstå att babyn behöver en famn och sånt.

Men nu snackar jag inte så småbarn och inte heller nya familjemedlemmar. Jag tänker på babysar i allmänhet. Såna babysar som bara är någon bekant människas baby, som inte klampar på någon annans revir.

Jag minns när jag fick mitt första barn och det kom barn på besök. De reagerade alla väldigt olika. En del brydde sig inte det minsta, en del ville bära och bära och hålla och släpa och knåda. Jag tyckte alltid det var jobbigt med de barnen som gärna ville sköta och bära men var klart för små för det. De orkade inte hålla honom, fast de ville det. Och det kändes illa att inte låta dem sköta, fast jag ju förstod att det inte går.

Men sedan fanns det de barnen som var tillräckligt stora och bara älskade babysar och tyckte att babysar var så söta. De ville sköta och hålla och titta och beundra. Det var sådana barn som redan då fick  mitt hjärta att smälta. Det var så rörande. Jag trodde då att det hade att göra med att det var frågan om min baby. Att jag blev så rörd för att de tyckte om mitt barn.

Nu när mina barn är lite större, kan och orkar hålla en baby i famnen, blir jag igen rörd. De är så varsamma med babysar och de beundrar dem. Jag tänker att om vi skulle ha en baby i familjen skulle det säkert vara väldigt annorlunda nu. Mina barn skulle säkert älska en liten syster eller bror. Och de skulle säkert sköta och gulla med hen.

Jag är så glad att det kommer små babysar ur andra mammors magar, så att mina barn får gulla lite med dem. Vi får bara låna hem någon lämplig liten sötnos så får de känna hur det är med babysar.

Barndop kan vara så rörande

På lördagen var vi med på ett dop. Vi fick en underbar liten guddotter. Henne kan du beundra på Cattens blogg. Nu är gudbarnen några stycken, och det är roligt att de alla är lite olika ålder.

Barndop är rörande. Det är det. Det här dopet var i särklass rörande. Kanske för att det igen kändes att den lilla söta flickan var så efterlängtad. Så känns det alltid på dop, att barnet varit efterlängtat. Men man blir uppmärksammad på det varje gång. Kanske jag blev extra uppmärksammad på det när prästen var så personlig. Hon talade inte med svåra ord, hon talade precis om barnet och om föräldrarna. Hon pratade om vilket under ett litet barn är. Det är rörande. Hennes tal var anpassat precis till den här flickan.

Kanske blev det personligt för att hon skippat allt högtravande och bad också mig skriva en bön i stället för att använda en färdig som finns att tillgå om man är fantasilös. Då blir ju tonen hela annorlunda. Fint var det att föräldrarna till lilla flickan spelade ukulele i lag medan vi försökte sjunga Trygga räkan. Det är så fint.

Den lilla var det lite synd om. Hon hamnade i den hetaste famnen på hela kalaset. Hon hade hett och var eventuellt hungrig, eller så hade hon så hett o svettades så mycket att hon sedan hann bli törstig. Men till all lycka blev hon på bättre humör när hon fick av sig dopkolten och fick ligga o chilla lite i strumppisar och body. Sen fick hon på sig sin festklänning och sina otroligt stajliga nike-ballerinor.
Det var fint.

Och här delar av bönen:
"Tack att också vi får vara med och lära känna henne. Att vi får nosa henne i nacken, kittla henne mellan tårna, krama henne varsamt och viska hemliga kärleksord i henne öra!
Hjälp oss att stöda henne då hon behöver oss.
Håll hela familjen i dina starka händer. Bär dem när krafterna håller på att ta slut, tassa tyst bredvid då de står av egen kraft."


Och här var en fin bild jag fick av Catten.

Veckan ska börja glatt

Tittade igår på Melodifestivalen 2013, finalen. Och plötsligt kom jag ihåg några gamla godingar från förr. När Carola kom in o sjöng Främling så kom jag bara att tänka på gamla mellanakter, när det hänt något roligt. År 2008 var kanske mitt favoritår i Melodifestivalen. Det var då jag skrattade mest. Och därför vill jag bjuda er på den här, så också ni ska få le i dag.

Jag säger bara, det här fick mig att skratta då, det får mig att skratta nu. Happy thoughts som Björn Gustavsson också säger. Happy thoughts.

10.3.13

Varför veckoslut?

Varför väntar jag på veckoslutet? Orsakerna är flera. Mest är det familjen, att få sova, att få äta frukost i lugn och ro med mina bästa.
Plättfrukost, smoothiefrukost! Det blir bara inte av varje dag.











- Posted using BlogPress from my iPhone

7.3.13

Fredagen närmar sig. Jag borde vara glad.

Det borde vara det bästa, att det är torsdagkväll o fredagen närmar sig. Bara lite kvar o sen är det veckans höjdare. Fredagkväll, The voice of finland, och så lördag med festligheter av alla de slag. Men jag är bara trött och känner att det är så många saker jag borde ha svar på och så mycket jag borde veta. Och inget vet jag och inget kan jag.

Sådana här dagar borde man bara få gräva ner sig i en grop. Eller under ett täcke. Och komma fram när fredagen är över, eller när fredagen nått toppen.

Men nu måste jag bara försöka tömma mitt huvud på negativa tankar, tänka starka fina tankar och att saker har en tendens att lösa sig. Även de gånger då det är ganska bråttom att fixa det. Liksom.

Var det här nu veckans gnäll? Ska skärpa mig till veckoslutet. Det blir nog inte svårt.

5.3.13

Ringa! Hjälp, jag vill inte!

Ring upp henne! Fråga! Det här uppmuntras jag ibland att göra. MEN JAG VILL JU INTE!!!

Med åren har min telefonskräck blivit värre. Jag gillar inte att ringa. Jag tycker inte om att tala i telefon. Varför har det blivit så? Jag som satt flera timmar av min fritid som yngre och pratade med mina vänner. Jag som dessutom nuförtiden har så fina telefoner. Vad månne den här telefonskräcken kan bero på? Den är absurd. Ändå ringer jag samtal när det behövs och till och med till okända människor. Men om jag skulle få välja skulle jag inte göra det.






Jag har alltid varit mer för att skriva, kanske för att jag tycker att jag hinner tänka tankar till slut när jag sätter dem till pappers. Jag hinner känna och smaka på orden och vet att jag tänkt igenom det jag säger. Andra människor får ångest av att skriva, varför kan inte den där jävla tönten bara ringa. Så behöver vi inte växla sms eller imessage hela tiden? De tycker tror jag att man kan missförstå så mycket i och med att tonlägen och nyanser fattas. Man kan inte direkt ställa följdfrågor. De har också rätt.
Vi människor är så olika.

Orsaken att jag gillar sms och olika chattar och e-post och facebook mer är att jag känner att jag ger människan en chans att ta till sig mitt ärende just då när hen har tid för det. Nästan alltid när jag ringer upp någon svarar hen, tyvärr, jag har lite bråttom just nu, men jag ringer dig senare. Och senare, ja, då har jag igen bråttom. Vi ringer om varann. Och däremellan har jag lite ångest för att jag igen måste hitta min röst och de saker jag ska svara på eller frågor jag ska ställa. Och slå numret.

Jag tror inte jag är ensam om den här skräcken. Eller är jag? Och varför ska det där med att ringa vara bättre? Varför säger de som inte tycker om att skriva att det skrivna inte är lika värt? Varför har det blivit så, eller är jag den enda som uppfattat det så? Och skulle den här telefonskräcken vuxit sig lika stark om e-post och sms aldrig skulle ha uppfunnits?

Vet inte, men med min brevskrivarhistoria kunde man väl ha kunnat ana sig till att det skulle bli såhär oavsett den nya teknologin.

3.3.13

Att sova tillsammans, kram o beröring

Min son sade åt mig en dag:
Det är roligt att vara sjuk och spy för då får man ha en vuxen i sitt rum som sover tillsammans med en.

Det är definitivt att se det hela väldigt positivt. Samtidigt blir jag ju lite fundersam över min "alla ska sova i sitt eget rum o sin egen säng" -strategi som jag framgångsrikt förverkligat. Han vill ju helst av allt ha en vuxen med sig på natten. O när vi är på hotell är alla små i vårt hushåll dödens lyckliga. Det är det bästa: Alla har en egen säng, men vi är alla i samma rum. Tryggare än så kan det inte bli.

Visst är det myspys och härligt, men jag är ju så dålig på att dela säng med något litet värmebatteri. Speciellt som de små värmebatterierna är så rörliga. Jag tror det här med att ha barn o de ska sova och alla ska få sova är mer komplext än att att bara bestämma, vi sover alla i samma säng eller alla sover i sina egna rum. Man måste nog lite kompromissa, tror jag. Jag har ju mest utgått från mitt eget behov, behöver utrymme, behöver nattfrid. Men barnen, de behöver också något.

En sak jag ibland gör och som jag njuter stort av är att gå lägga mig i mitt barns säng på kvällen när det blir nattdags. Då är det så skönt att ligga där o mysa och se när han somnar. Han som älskar att ha sin vuxna där nära.

Tänker ofta att det här med att ha barn gör nog människan gott. Att man känner små människors hud mot sin, dagligen, det tror jag är bra för alla. Eller jag menar, det behöver inte vara människohud, inte barnhud, men någons hud emot sin. Så mycket kram det blir o en sista stund i sängen innan ögonlocken bara blir sååå tunga

För mig är det livet. Det var idag livet, efter en lite kaotisk dag.

Inser att det här inlägget blev allt bra flummigt o tankarna flög från en sak till en annan. Men det var ungefär just såhär kaotiskt jag tänkte just ikväll.

2.3.13

Saint vacant fina skor

Stockmanns Premiere-tidning gör reklam för ett par fina skor. Det är så att jag bara varje gång blir lika stolt och lika glad. Nu hoppas jag många vill köpa dem för de är bra kvalitet och snygga. Jag är helt objektiv! Vårkänslor och blåa skor! Hiphurra säger jag!




Invigningsfest på saint vacant

Idag var det invigningsfest på Jannes nya saint vacant kontor. Objektivt tycker jag kontoret är jättefint. Eller arbetsrummet. Det är stort, ljust och jag ser att jag själv kunde sitta där o jobba.

Invigningsfesten var trevlig. Alla element fanns med: barn, babydoft, vänner, familj, nya goda vänner, äldre goda vänner, öl och skumvin.

Hungrig är jag dock efter festen. Tänker fira med några kalla korvar innan jag slocknar.


- Posted using BlogPress from my iPhone