28.12.12

Skrivförlamad

Har inte kunnat skriva sedan det där med magsjukan. Blev så rädd, vågade inte viska ett ord om hoppas vi hålls friska och kanske det var bara chokladen. Jag höll andan och hoppades att vi skulle få fira julafton i alla fall trots en liten magsjukepatient.

Ville inte heller gny och gnälla här desto mer. Det hjälper inte. Tänkte att hållas tyst och vara skrivförlamad var den rätta taktiken. Kanske vi bara blir skonade.

Summan blev:
Det blev mirakelsnabb magsjuka för Ian. Den 24.12 var han hungrig och törstig och redo att fira jul. Janne var lite varm o lätt illamående hela dagen. Och jag, jag kroknade när julafton var över. Men kände mig nästan ok faktiskt ganska snabbt. Vi väntade i spänning hur den fjärde typen sku klara sig. Den 26.12 såg han grå ut i ansiktet och kom in under täcket istället för att vara ute. Spännande tider.

Idag puttrar köttgrytan på spisen, hemmet är städat, tvättat och vädrat. Hoppfullt. Kanske vi får fira jullov den resterande tiden.

Jullov firar jag som bäst i dessa underbara nya rena och fina lakan. Nästa gång blir det ingen sjukhistoria. Jag lovar.




- Posted using BlogPress from my iPad

24.12.12

Kl. 23 den 23.12

När klockan slår 23 den 23.12 känns det lätt olustigt i kroppen då man står i köket o fixar till lite julmat o en liten typ sömnigt vandrar ur sitt rum. Han gnyr och säger något om mardröm. Kryper upp i soffan hos pappa och kastar upp. Den enorma kräkningen över pappan, över soffan och över favoritkaninen Helge.

Det är som en stor suck och ett mörker som lägger sig över den nystrukna vita bordduken på långbordet.

Kryper ner i den provisoriska sängen i hans rum. Hoppas på sömn. Ber att det ska vara bara spänning och lite väl mycket choklad. Men jag har tappat hoppet. Jag erkänner. Och inser att andra har förlorat sitt barn, vad är nu en magsjuka att gnälla om?

God natt och god jul.

23.12.12

Julkortet & Julgranen

I år ser vårt julkort ut såhär:




I år ser julgranen ut såhär:




Vill önska alla som tittar in här en god jul, redan nu. Kan hända det kommer mera julpost. Man vet aldrig. Men nu är i alla fall godjuls-önskningen fixad :).

21.12.12

19-20-21

Dags för innehåll i luckorna:
Tog med flit en paus så behöver ingen bli uttråkad varje dag.




Hopprep, svävande boll och korta tuschpennor.

När hopprepet kom sa den äldre: ÄSCH!
Inte för att det var en dålig present utan för att man inte får hoppa hopprep inne.

20.12.12

Så stolt

Idag var det just den dagen. Den dagen då jag var så stolt att jag höll på att falla av stolen.
Noa tillsammans med sin söta klasskompis var konferencierer för julfesten. Och de var så fina och duktiga. Vågar inte lägga ut en bild av dem båda, för jag har inte bett om lov av kompisens föräldrar.

De var sååå fina och sååå duktiga. När jag kom hem och såg bilderna insåg jag att det var roligt att de hade matchade rutor. Hon skottskrutigt på kjolen och han skottskrutigt på sin fluga.

Låt mig presentera, Mr Entertainer:

Och ja, om det undgick någon, jag är inte ett dugg objektiv. Och förundrad och stolt.

19.12.12

Vi borde ge julklapp åt Timo och Anne

Imorgon är det skolans julfest. Jag är jättenervös. Noa har en stor uppgift. Han ska vara konferencier. Det är så spännande. Så otroligt spännande. Och han kommer att vara så duktig. Han berättade ledigt för mig allt han kommer att säga. Alla repliker kan han utantill. Jag avundas den där förmågan att lära sig, allt går som smort.

Varför är jag då jättenervös?
Jo för att det blir så fint och jag kommer att vara stoltast över honom. Pust. Och tänk om jag igen måste gråta, det sku jag helt enkelt inte orka!

Och så är det Timo och Anne! Noa låg i sin säng o funderade på dem. På julen.
Timo är skolans vaktmästare som fixar precis allt. Och Anne är skolans städerska. Han funderar att man borde få dem att skratta lite. De verkar lite ledsna och ensamma.
De borde nog få en julklapp tycker han! Ja, det borde de verkligen, tycker också jag.

Men jag har ju ingen present åt dem här hemma. Hur kunde jag vara så dum?

28!

Jag har bara en sak att säga idag:
"Jag trodde du var någo 28 år!"
När man är äldre än 28, då blir man så glad att man kunde hoppa i taket av den här kommentaren. Nu är jag glad och kan nästan börja mitt jullov!


Så glad att jag gjorde en bild på det här! Glad, gladare, gladast, 28!!!

18.12.12

Snyggt mönster på havet

Det är nästan så man skulle vilja trycka ett tyg så man kunde sy gardiner eller påslakan åt sig när man går förbi bassängen vid salutorget. Otroligt snyggt mönster och vacker färg.

Jag tog en bild. Nu är det bara att drömma vad jag ska göra med detta vackra mönster.





Grymt tjatigt det här med luckorna...

Jag är själv utled på det här med att rapportera om vad som gömmer sig i luckorna i barnens kalendrar. Men nästa år när jag planerar luckor kommer jag att vara lycklig.

Så here we go lucka 17 & 18:

Igår gömde sig en slemmig modelleraklump i båda pojkarnas luckor. Noa meddelade mig när jag kom hem på eftermiddagen att jag tyvärr inte kan fotografera hans klump. Han hade redan blandat ihop den med sin gamla. Modelleran är inte vilken modellera som helst, den kan man rulla till en boll och kasta. Den studsar. Vi har haft sådan lite semikladdig gegga hemma förr och jag kan berätta att den också fastnar snyggt i håret på en människa om man smäller dit den.

Idag gömde där sig en robot och en nyckelpiga. Båda går att skruva upp. Jag skruvade upp dem medan mamma och pappa var på besök. Är det SFP som traskar över bordet, tänkte vi högt?
Nej, det är inte SFP, säger jag.

Och här kommer bilden, annars tror ni ju inte allt det här är sant.




17.12.12

Juluppköp, fy sjutton. Julspänning, pirr!

Idag var jag med en miljon andra på stan o köpte julklappar. I början gick det bra när jag gick i några mindre affärer. Men sen, de där stora varuhusen och shoppingcentren. Där är ju alla.

O så fick jag så usel service på stockmanns skivavdelning att jag lämnade stället suckande. En så arrogant försäljare lät mig inte ställa en fråga utan sa att han inte svarar på något utan jag får vänta på min tur. MEN han servade nog alla världens permanentade kärringar helt tjänstvilligt, men mej vände han hela tiden ryggen åt. Fy fan vad man kan bli arg. Inte sku jag ha haft någon lust att köpa något av honom heller. Och inte tänker jag permanenta håret heller för att få bättre service, det kan ni slå er i backen på.

Nu har jag ändå nästan allt. Jag kan vara rätt nöjd med mig själv. I morgon gör jag det sista och sedan är det friden fröjden. Sedan är det bara att packa och att skriva korten till och att föra alla tusen paket som ska föras runt omkring till rätt ställen. Och så är det bara maten som ska köpas, men också den har mamma nästan lovat köpa. Så vad ska jag mer, kanske dammsuga, om jag orkar.

Väntar otåligt på granen. Snart kommer den nog. Hoppas någon säljer granar vid träkiosken.

Jag tror jag är lite nervös inför julen. Det är just så spännande som Ian idag sade. Han grät och sa: Varför ska alla paket bara vara på julen. Man måste bara vänta o vänta o vänta o det orkar jag inte med. Just precis så känns det för mig också. Jag orkar inte vänta, fast det egentligen är så att jag inte väntar på nå paket, jag väntar på att få ge mina paket. Det är så spännande.

Men än är det några dagar kvar...


- Posted using BlogPress from my iPad

16.12.12

Lucka 15&16 och en hög med vantar

Nåja, kalenderrapport är väl ungefär det jag lyckas med. Det har varit ett fartfyllt veckoslut o samtidigt också tid för att städa, röja och slöa.

Jag städade ett datorbord som var proppfullt med pappersskit. Och en tambur på vantar som blivit små. Och ovanpå ett skåp som står på ett sånt ställe att man bara lätt ställer av sina grejer på det.

Vantarna...städade jag dem? Nu ligger de på golvet i ett annat rum o väntar på att bli satta i lådan som heter: ge bort eller sälj. Inte riktigt städat alltså.



Och så var det kalenderrapporten:
Igår kom det en magisk mask som man kan dra efter sig eller snurra mellan fingrarna. Idag kom det tatueringsklistermärken. Ingendera var någon hit.




14.12.12

Lucka 13-14

Det var så mycket uppståndelse kring min luciadag så jag hann inte posta innehållet i lucka 13 igår. Nu blir det 2 flugor i en smäll. O dessutom tror jag inte ni bryr er så mycket att det här kommer lite sent.




Lucka 13 var de där hoppande glada typerna och 14 en ficklampa. Det var ju så mycket ljus och att lysa igår, men lucia skötte liksom belysningen då. Idag behövs också ljus, ficklampan gör det.

12.12.12

Julfest

Jobbets julfest startade i domkyrkan. Jag knäppte en bild där i morse och undrar: vad är den blåa ljusstrålen som lyser på himlen? Är det någon som vet?





Dagarna går så fort så fort

Lucka 11 och 12 som ni säkert alla är grymt intresserade av ska jag avslöja här. Jag skriver, som ni kanske kommer ihåg, mest för mitt eget nöje. O luckornas innehåll för att komma ihåg dem en annan gång när det igen ska fixas.

Traditionell liten legogubbe. Bara en liten legogubbe. Men ändå rätt uppskattad.




Och idag, en arg gris i reflexformat. Märkte att den sku passa perfekt på min knallgula jacka, men jag ska inte sno den för det.




Kristina, hon från Duvemåla

Jag kan gott o väl erkänna att jag inte hade några jätteförväntningar. Storyn kände jag inte egentligen alls till, bara så att jag visste att det är mycket misär, utvandring och barn som föds och dör. Människor som dör. Att det i allt detta också finns någon kärleksberättelse. Det var vad jag visste.

Jag kände till några låtar, men inte heller de har varit för mig världsviktiga.

Människor  har sagt att Kristina på svenska teatern är bra. Jättebra. Gåshud och gråt. Rörande och duktiga sångare. Fin musik. Stämning. Proffsigt. Trots allt detta hade jag just inga förväntningar.

Igår såg jag musikalen.
Och ja, jag var väldigt imponerad. Jag grät inte, men kramade näsduken hårt. Jag kände mig tryckt mot stolsryggen när huvudrollsinnehavarna sjöng. Jag var imponerad över allas sångröst. Jag var stolt över de små som orkade på scenen, och jag undrade vad månne de tänker? Vad tar de till sig av Kristina? Jag hade gåshud, mest hela tiden.

Maria Ylipää, jag är så otroligt stolt över att just hon fick rollen som Kristina. För hon är ju så sjukt bra. Så sjukt bra. Tänkte igår kväll innan jag somnade att det kändes bra att just hon var från Finland. Det skulle ha varit på något vis tråkigt om det inte funnits en enda finländare som skulle ha passat som Kristina.

Mycket nöjd med föreställningen. Kunde se den igen.

10.12.12

På tal om pepparkakor, som jag inte gillar att fixa

Ja så var det pepparkakor igen.
Har någon i hemma bakat ett pepparkakshus måste ju fanskapet dekoreras. Och det gjorde vi, också i år. Först drog jag hela kreativa gänget till butiken på storköp, moroten den gången var att de skulle få välja pepparkakspyntgrejer.

Och oj så de valde. Vi valde. Allt vi ville ha. Jag var själv besviken för det fanns inte såna färger som jag ville ha. Något år hade vår vän Dr Oetker såna där små tuber med olika färger i. Något år målade jag med alla världens färger. I år fanns det inte. Så vi fick nöja oss med vanliga tuber och med någo gelfärger. De funkade inte så bra, märkte jag när vi kluddade på huset, men någon i gänget gillade att bara hälla fläckar på olika ställen.

Nåja, men jag har ju då lite någon psykisk störning när det gäller att dekorera pepparkakshus. Jag sku inte för nåt i världen orka göra det, men ändå sku jag vilja sitta ensam o pynta själv. Fast jag är det minst pedanta i världen så när det gäller pepparkakshusdeko, då säger det knäpp i min skalle. Janne undrade hur det skulle gå för mig, sku jag klara av att titta på när barnen dekorerar. Det är nämligen inte så att jag inte tror att det blir fint när de gör. Jag vill att de ska få göra, men om jag måste titta på tycker jag det är lite jobbigt.

SÅ jag psykpsykade mig själv lite. Och så gav jag mig glatt med i pyntandet. Och det var ju mycket roligare än att sitta ensam o sätta rader estetiskt efter varnn o i precis likadana rader. Lite sånt fick jag syssla med, när pojkarna koncentrarade sig på annat. Men på det stora hela sku jag vilja ge mig själv en 9- i betyg för hur jag klarade situationen. Nåja, kanske jag är värd en hel nia utan minus, för jag njöt ju och hade roligt.

Här är resultatet av familjen Lax gemensamma arbete. Janne har bakat delarna o limmat ihop hela huset. Fantastiskt säger jag. Jag o pojkarna har dekorerat.











Lucka nummer 10

Idag var det superbollar som gällde. Inte vilka som helst. Båda pojkarna har alltid varit fascinerade av såna där som har glitter i. Och nu åker det glitter omkring i de här. Mycket fascinerande.





9.12.12

Dagens lucka, nummer 9

Idag är det lucka 9 som gäller.
Kulor, säger Ian.
Pärlor, säger jag. Att pyssla av. Undrar om jag får ett pärlhalsband till julklapp?

Toivossa on hyvä elää.





8.12.12

Nämen vad nu, jag gillar ju inte...

...ett dugg att baka pepparkakor.

Sådär, nu har jag erkänt det. Och det känns faktiskt rätt skönt. Pepparkaksdegen är god, men man blir så fruktansvärt törstig av den. Sedan om det ska bli ett pepparkakshus så är det ju så jättepilligt, som någon så väl uttrycker det i någon barnbok jag läst någon gång. Och så är jag barnsligt rädd för det där heta sockret.

Pust, men idag bakas det ett pepparkakshus hos oss. Och jag är så jättetacksam att jag inte är ansvarig. Det finns någon som verkligen klarar av det.

Små små saker man kan bli så glad över. Jag behöver inte baka, och ändå får barnen pepparkakor till jul! OCH de får baka också.

Tro, hopp och kärlek

Jag har fått en uppgift att illustrera nyår. En liten bild som kunde finnas på en annan blogg över nyår. Det är jättesvårt, tycker jag. Ett foto kunde vara enklare. Men den här gången ska det vara en bild, en teckning, en målning, nåt sånt. Funderade på serieteckning, men jag har absolut ingen idé. Dessutom finns det små restriktioner. Jag vet att jag inte kan vara så galen, eller så rolig som jag skulle vilja. Då får jag ta till nåt lite mer lamt.

MEN då jag funderat på denna illustration har jag kommit på små grejer. Och jag har fått lite hjälp med ideandet. Tro, hopp och kärlek hör väl rätt starkt ihop med nyår. Tror jag i alla fall. Usko, toivo ja rakkaus, liksom.

Min tro, hopp och kärlek-bild kan jag lika väl dela med mig här, för här är det ingen som säger åt mig vad jag inte får eller vad jag får göra. Och det, mina vänner, är rätt skönt faktiskt. Så här bjuder jag på Usko Mainio och Toivo Tapio.





Åttonde luckan

Idag var det klistermärken som gömde sig i paketet. Av någon orsak var klistermärken det hetaste när jag var liten. Mina barn är inte lika entusiastiska. Men de var fina, ABC-klistermärken.

Förövrigt är jag mycket förtjust i Djeco-märket.





7.12.12

Sjuan

Idag öppnades sjunde luckan. I paketen gömde sig igen ett par filurer. De här filurerna har kommit från Berlin. Om någon funderar på att fylla sina barns kalender med liknande kan jag rekommendera KaDeWe:s leksaksavdelning i Berlin ;).





6.12.12

Lucka nummer 6

Ihopfällbara vattenfärger gömde sig i dagens paket. Snart täcker vi matsalsbordet med en vaxduk och testar dem.





Självständighetsdagen till ära

Självständighetsdagen till ära ritade jag lite blått och vitt. Jag hade roligt, men det fanns också de som visade mig ett långt pekfinger: man får inte skämta om hjältegravar. Och självständighetsdagen firar man inte med skämt.

Jag gillar inte att man inte får ha roligt. Vardagen med barn är just sånhär, de måste få fråga och undra utan att vi blir upprörda. Det är 95 år sedan, väldigt länge sedan.
Om jag tänker riktigt efter: undrar vilka små barn som associerar till krigshjältar i Finland, sådär spontant? De känner spontant till andra hjältar.

Glad och frågvis självständighetsdag!








5.12.12

Femman

Idag var det aktuellt att ta itu med paket nummer 5. Innehållet verkade kärt och lyckat. Och jag som är en gammalmodig människa, gillar dessa klassiker :).





4.12.12

Lucka nummer 4

Idag var jag inte hemma när kalendern öppnades. Men det var idel glada typer som förklarade vad de fått. Någo runda, svarta, lite slemmiga typer som hade lite hår som fladdrade som hade lite grönt och lite rött på sig.
Det handlar om dessa:




Finlands självständighet i Ica-butiken

Jag blir ju bara så glad av den här. Det går inte att säga annat!

3.12.12

Lucka nr 3

I morse kl. 6.50 hörde jag den här: Bä bä vita lamm gick på restaurang.
Ni vet säkert hur den fortsätter.

En liten satt på soffan och sjöng. Orsaken till sången var den vita. Den andra fick den ljusröda. De är små tvålar.




2.12.12

Povel fick en mössa




Undrar om ni träffat Povel? Han är en gammal vän. Han har rest med mig till olika ställen.

Idag fick han en mössa, made by Noa. Jag tycker mössan är urtjusig. Han, Noa, är skicklig på att fixa, sticka och virka och pyssla. Dessa egenskaper har han inte ärvt av mig.

Mössan passar vår väntan på julen. JulePovel.

Tankar om barn och sånt

Jag har den här hösten läst två kolumner i HS. Den ena hette: Vain Suomessa vihataan lapsia. Den andra läste jag nu senare och den hette: Hyvin kasvatettu tyttö ei tottele.

Jag hade tänkt att inte kommentera för det blir ändå fel. Men eftersom jag funderat på sakerna så mycket så tänkte jag skriva ner mina tankar.

När jag läste den första tänkte jag att det stämmer precis. I Finland får barn inte skrika och bete sig som barn gör när de inte kan behärska sina känslor. Knallröda, svettiga mammor stiger av spårvagnen två hållplatser tidigare för att deras hungriga baby skriker i vagnen o folk glor argt på dem. Det är hemskt, jag vet hur det känns. Man sku bara vilja kunna sitta o ta det lugnt men det kan man inte när babysen är skrikig. O orsaken är inte endast att man har sin mammapanik på gång att det är något med babyn. Det har att göra med att folk tittar argt på en. Det har att göra med att folk vill ha lugn o ro omkring sig.

Detsamma sker när det stiger på en grupp med dagisbarn i morgonspårvagnen, eller för all del, vilken spårvagn som helst. Folk blir inte glada. Man ser dem sucka. Det är inte heller rätt tycker jag. För visst ska det få finnas barn och visst ska de få vara just så glada och entusiastiska som de är. Det kan inte vara så farligt.

Sedan läste jag Rosa Meriläinen som skriver om väluppfostrade barn, de lyder inte. Här blev det sedan svårt för mig. Nåja, hon talar om flickor, och jag förstår i princip vad hon menar. Jag förstår att flickor ska få vara busiga som pojkar. Jag förstår att barn ska få göra uppror och att de inte ska vara kuvade.

MEN jag förstår inte varför högljudda barn är bättre än blyga? Jag förstår inte varför ett barn som av naturen lyder är ett kuvat barn? Varför är blyga människor sämre än framfusiga? Jag förstår inte det. Jag tror ju inte att alla barn som sitter tysta och iakttar är tysta för att de är rädda att deras föräldrar ska slå dem gul o blå om de öppnar munnen. Det finns säkert såna också, men jag tror inte det gäller alla mina blyga barnvänner.

Hon skriver att om en vas går sönder är det inte barnets fel, utan det är den vuxna som är skyldig som lagt vasen på fel ställe. Jag förstår vad hon menar, jag tycker också barn ska få hoppa och springa hemma. De ska inte behöva smyga omkring för att det finns så mycket glasföremål som kan gå sönder. Men jag vill ju väldigt gärna att mina barn ska kunna respektera andra människors ägodelar. Jag vill ju inte att de ska springa sönder t.ex. mina föräldrars glas som står i ett skåp på lämplig höjd för dem. Jag tycker inte mina föräldrar är skyldiga om barnet drar ner deras grejer. Varför ska hela världen vara byggd på barnens vilkor?

Men jag är ju så fruktansvärt gammalmodig och konservativ. Det är kanske bara det som gör att jag inte helt håller med Rosa. Jag vill ju gärna ha glada välmående barn, men jag tycker ändå det finns någon gräns. Och dessutom tror jag fortfarande på olika personligheter. Jag tror att en del barn är mer högljudda än andra. För jag har sett att det samma gäller vuxna. En del är ju bara så buffliga och vill ha all uppmärksamhet, medan andra gillar att iaktta mer än göra ett jätteväsen av sig själv.
Alla ska få finnas. Men kom inte o säg att alla barn som inte skriker, hoppar, slår och svär är kuvade och rädda för sina föräldrar.

Kalendern igen

Jag märker att det jag skriver kommer att ha att göra med kalendern. Men nu är det så att det är folk som frågat av mig: vad finns i luckorna? Om jag en dag sku börja göra det där, vad lägger du i alla de 24 luckorna.

Så nu tänkte jag att de morgnar jag är hemma och ser pojkarna öppna luckan, de morgnar kan jag plåta innehållet. Så får ni alla se och en aning om vad som gömmer sig i vår kalender.

Lucka 1 & 2 här: