30.9.12

Ett hösthus


Det finns ett hus alldeles nära mig. Jag tittar på det varje år på hösten. Jag funderar, ser månne människorna som bor där ut genom fönstret? Hur länge kan det se ut såhär utan att man åtgärdar det?

Det är helt absurt, färgen är vacker. Men går det till överdrift? Är det lite för mycket av det goda?


En snygg ung man

Hade tänkt att jag inte orkar skriva mer om mitt nya hår för jag tycker det är varken revolutionerande att jag varit hos frissan eller intressant, egentligen. Men jag har vaknat upp till att det kanske ändå är revolutionerande. Folk är tydligen, som min frissa säger, rätt konservativa och ovilliga att göra något nytt och innovativt. Och nu snackar vi frisyr... I andra grejer må människorna vara hur nytänkande som helst.

Jag har också varit konservativ någon gång. Det var före jag fyllde 20. Då färgade jag glatt mitt långa hår, men håret var långt. Sedan sade det klick i mitt huvud och jag fick för mig att kort hår skulle vara något för mig. Och då började mitt experimentella liv.

Jag tror att jag har provat allt. Allt från 1mm kort till ungefär långt till halva ryggen. Jag har provat nästan alla nyanser, från svart till vitt. Jag har haft småflätor. Mitt hår har varit färgat som en leopardpäls. Jag har haft jordgloben målad, i svart och vitt.

Med min hårhistoria är det inte väldigt modigt och spännande att jag klippt håret och färgat det ljust. Men alla som inte känner mig tycker säkert det är radikalt.

Har fått flera kommentarer på det. För någon dag sedan fick jag höra att jag är modig som låter min frissa göra så. Jag fick höra att det är fint, att det är tufft. Jag fick höra att det är en otrolig förändring. När har mitt hår vuxit så här, var kommentaren som var mest förbryllande.
Men det bästa var ändå idag då en dam sade åt mig att hon tittade vad det var för en snygg ung man som kom emot henne. HAHA. Det borde jag väl ändå förstå: Kvinnor har långt hår, det är ju så man känner igen dem. Hur kunde jag göra ett sånt misstag?

Någon gång ska jag gräva fram bilder av mig med de olika hårstilarna och så kanske jag kan blogga om det. Här är i alla fall en bild på den unga snygga mannen. Fokuserar på ung och snygg :).




27.9.12

Mitt Kök!

Jag tycker själv jag många gånger inte har svårt att dela med mig. Jag tycker jag är sådär normalgenerös. Inte övergenerös, men inte snål heller. En sak har jag märkt att jag är otroligt dålig på att dela. Det är Mitt Kök!

Det är inte så att Mitt Kök! på någotvis skulle vara väldigt snyggt, alldeles nytt eller ömtåligt. Tvärtöm, det är där vi renoverat minst. Det är redan gammalt, slitet och tål nog att små tassar kockar och bakar där.

Det är bara så att jag är väldigt possessiv. Jag har svårt att titta på när någon annan steker och kokar där. Jag har svårt att inte blanda mig i processen. Om någon annan lagar mat i mitt kök är jag tvungen att gå ut (nu talar jag någon annan i min familj). Till och med gurkbitarna som ska i salladen övervakar jag. Har någon en kastrull på spisen är jag där och kollar att spisen är inställd på rätt. "Det får inte koka över"... "Brinner lätt i botten"...säger jag när jag skruvar ner temperaturen eller snurrar ett snabbt varv med sleven i kastrullen.

O hur i fridens namn sku någon vilja delta i matlagning i det här huset? Om det alltid finns någon som vet och kan bättre? Jag förstår verkligen att det blivit som det blivit.

Nu har jag tänkt starta en kampanj. Ta med barnen i köket, lite oftare. Låt dem kocka, låt dem skära, låt dem blanda och låt dem misslyckas lite ibland. Det är inte farligt. Mycket farligare är det om de aldrig lär sig att det är roligt i köket och att de kan.

Vi tränade på tisdag. Vi bakade bullar tillsammans. Jag frågade om de vill knåda eller vara med och röra ihop degen. Det ville de inte, men de ville gärna rulla sina egna bullar. Och gissa bara hur fina & goda bullarna blev? De blev fantastiska. Och barnen var så stolta över det de  hade åstadkommit.






Och jag då, i Mitt Kök!, hur gick det? Det gick bra. Vi hade hur roligt som helst. Och bullarna har aldrig smakat så gott.

Jag tycker ni ska kika in hos Karin som skriver om sin sons bak-kalas. Jag var rörd när jag läste och har ett nytt mål i livet, jag ska också lyckas ordna ett bak-kalas i Mitt Kök!




26.9.12

Ett litet besök

Hur kan ett litet besök vara så efterlängtat? Jag har bara längtat i flera veckor efter den här dagen, när någon fixar något snyggt med mitt hår. Jag har bara längtat. O så kan man ju fråga att hur kan det ta så lång tid att få det ordnat? Ja den frågan kan jag inte svara på, eftersom min frissa ofta fixar det så att jag får tid. Nu har jag inte heller väntat mer än några dagar, sen jag tog luren i handen o ringde.

Idag sker det o idag är jag säker på att det inte kan bli värre än det är nu. Det blir så mycket livskvalitet. Det känns så mycket bättre efteråt. Jag är så lyckligt lottad att jag kan lita på det.

25.9.12

Goda grannar

Jag har någon gång i bloggen talat om mina grannar. Jag har nämnt att jag fört mysli åt dem. När jag bakar bröd brukar jag baka ett par extra och föra till dem. Jag gillar idén med att sprida lite gott omkring sig. Jag tycker i princip det är roligare att ge än att få. Det låter sliskigt och som en underlig kliché. Men okej, då är jag en sliskig kliché. Det bara är så.

En dag när jag kom hem och var trött doftade det härligt i trappan. Det doftade nybakad bulle. Jag visste att bulldoften inte kom från mitt hem, för jag var inte hemma (ingen annan heller, för den delen) och det är i princip bara jag som bakar.

Vi kom in och jag började fundera på att kanske baka, jag med. Fast jag kände att jag egentligen inte skulle orka och att vi borde satsa på matlagning först, bulle sedan.

Pip. Mobilen skakade till.

"Jag har bakat bullar här i nedre våningen, kanelbullar. Skulle det smaka? Bullbudet är strax på väg upp till er med några!"

Ja, ibland känns det där med att få också rätt bra.




Popcorn & jobb

Igår kollade vi en film, Love between storeys, på jobbet som min kollega med ett par studiekompisar fixat. Filmen var grymt proffsig, innehöll könsstereotypier i parti och minut & Minna Parikka skor. Jag måste erkänna att jag var helt imponerad.

Det bjöds på popcorn, coca cola, pepsi max & coca cola light. En cola-dryck för alla smaker.




Popcorn med sked

23.9.12

Jag säger inte vad jag heter

Idag var vi på väg hem från stugan. Den andra stugan. Inte Ekenäs. På vägen stannar vi alltid i Pockar, på Pukaron Paroni. Det är en bensinmack och där finns också en matbutik och där kan man också få köpa bröd av en lite besynnerlig äldre dam. Brödet är gudomligt gott.

Det som hände idag var att min älskade yngre son genast ville springa till bollhavet. Han gick dit och jag gick lite senare och såg efter honom. Då stod där en mormor till en kanske lite yngre pojke. Hennes barnbarn var väldigt pratsamt och han försökte helt klart få kontakt med min Ian. Det lyckade inte så bra, för just idag var inte Ian på humör att umgås.

Mormorn sade åt mig på finska: Det här är Veikko-Einari (barnbarnet alltså), han har presenterat sig för pojken och frågat vad han heter, men han svarar att han inte berättar. (Hän sanoo ettei kerro nimeään!)

Vad kan då jag göra? Jag småler och säger: Jaha.
Mormor till barnbarnet tyckte nog att vi var ett besynnerligt gäng, en liten pojke med sin svenskspråkiga mamma som inte heller berättar vad pojken heter.

Jag kunde inte berätta för dem vad hans namn är. Jag frågade av Ian på svenska: ville du inte berätta vad du heter. Då sade han bestämt nej, det ville jag inte! Då vill inte jag heller berätta vad han heter, hur mycket mormor till det sociala barnet vill veta. Det går inte. Det ingår i min deal med mitt barn, jag måste kunna respektera hans vilja. När jag riktigt tänker efter: Jag vill ju inte heller alltid berätta vad jag heter. Inte åt alla som kommer fram till mig.

Jag log lite igen, för jag insåg hur olika de är, de små människorna. Och hur fint det egentligen är att någon säger: Jag vill inte!

21.9.12

En tillplattad vän...

...behöver fyllning!
Idag var jag hos en av mina favoriter, trots att han är dyrast i världen. Vepsäläinen, heter han. Det blir inte ofta av att köpa något av honom, men det är roligt att gå och se sig omkring. Idag köpte jag, för min trogne vän har blivit onödigt platt.
100 liter fyllning.




Skruttig, tillplattad men god som guld!




Det här ska göra susen, 100 liter pripplor.

20.9.12

Konstiga blogpress

Bloggen fungerar underligt.

När jag publicerat mina inlägg märker jag att texten har hoppat. Delar av sådant jag kopierat och klistrat in någonstans i texten har plötsligt hoppat in på nåt annat ställe.

Idag läste jag med morgonfärska ögon igenom gårdagens text och sådant jag klippt och klistrat var på fel ställe. Texten var ju osammanhängande.

Undrar, har någon annan upplevt något liknande? Eller, är det bara mina knackisfingrar & trötta ögon som inte samarbetar?

19.9.12

Ett fint kort

Jag har en god vän som i tiden, kanske fortfarande, samlar på de fulaste postkorten. Hon hade dem uppklistrade på sitt kylskåp. Länge var ett kort jag hade skickat nummer ett på listan. Det var ett kort jag hittat i Paris. Man tror ju inte att ett fult kort kommer ifrån Paris, men sannerligen.

En dag kom det ett postkort som var adresserat åt mig. För mig som ibland intresserar mig för fotografier och snygg grafik var det här kortet som kom in genom postlådan ganska roligt. Det var inte av den här vännen, som vet att även jag uppskattar fula kort.

På nåt vis blev jag lite extra glad för just det här kortet. Jag bara kan inte annat än skratta glatt och undra, vem var det som fixade till det här kortet?




Tyvärr har jag inte en bild på det fula Paris-kortet.

16.9.12

Om att älska en liten småkusin

Idag firade vi pojkarnas småkusin som fyllde tre. Han är världens sötaste. Pojkarna, ja hela vår familj, älskar honom verkligen. På kortet skrev Noa:
"Onnea Elias 3 v. Me rakastetan sinua." Det är ju så fint att man sku vilja gråta en skvätt.

Vi firade honom. Han firades med massvis med god mat och två tårtor.
Mumin blev av med sina öron, jag åt upp mumins ögon. Det känns nog inte bra...



Kakan vi sjöng till, paljon onnea!


Här var allt ännu som det skulle...


...men suck, här gick det illa för mumin.


Ljuvliga, älskvärda lilla E!

14.9.12

1/1000

Jag använder mig nästan till hundra procent av privata läkartjänster. Barnen har försäkring, det har på nåt vis varit en trygghet. Och jag får gå privat via jobbet. Och också utan jobb har jag ofta i akuta fall gått till en trevlig privat läkarstation nära mig.

Igår bekantade jag mig med skolläkaren. Barnen går på hälsokontroll varje år På ettan och femman hör det ett läkarbesök till hälsokontrollen. Själv har jag bara konstiga minnen av skolläkaren. Det gick rykten om läkaren och mest önskade jag att jag inte skulle behöva befatta mig med henne. Hon var lång och hade långa kalla fingrar.

Jag kände lite lika nu. Jag tror vi ska hålla fast vid den där försäkringen. No news is good news heter det ju. Det var ganska klent med information på det här läkarbesöket. Och det ska jag vara glad för. Ryggen är rak, ögonen tittar rakt fram, halsen och öronen är fina. Men det visste jag ju.

Det vi fick höra åtminstone 3-4 gånger var att "han är nog lång", "han blir nog lång". Faktiskt? Är det sant? Det har jag då aldrig hört förr! Hahhaa, tvärtom, det har jag hört och det har han hört hela det 7-år långa livet. 

Ja han är faktiskt så lång att han faller in i kategorin 1/1000 barn. Det tycker jag man ska fira. Och då vet vi att vi inte behöver bjuda honom på tillväxthormon i alla fall.


11.9.12

När man tar ill upp

Ibland överträffar jag mig själv i barnslighet. Hur kan jag vara så barnslig att jag tar illa upp? Att jag känner ett sting i mitt hjärta? Kanske är det så att om någon talar till mig och jag känner mig lite skyldig men ändå vet att jag gör mitt bästa, det är då jag känner såhär, barnsligt illa berörd.

Det händer ibland. Senast skedde det igår, men jag ska börja med att berätta när det hände första gången. Första gången så jag reagerat på att jag blivit sårad. Det kan ju ha skett tidigare. Men det räknas inte om jag inte känt av det.

När jag var yngre och gick på danstimme så skulle det vara roligt. Jag såg massor fram emot det. Att få börja dansa. Så skedde det. Det blev inte av att dansa, utan vi blev bara bestraffade för att vi inte gjorde tillräckligt många magmuskelövningar, inte tillräckligt mycket armpressar. Varje gång någon inte orkade blev hela gruppen bestraffad. Danstimmen led mot sitt slut, och det blev av att öva några fjuttiga danssteg de fem sista minuterna.

Då kändes det orättvist. Vi gjorde väl så gott vi kunde. Jag gjorde så gott jag kunde. Och det kändes så illa att inte bli behandlad så. Vi var väl alla där för att lära oss dansa, inte för att ligga på golvet och magmuskelträna.

Igår kände jag mig lite lika. Det var när jag var på ett föräldramöte. En moraltant kom dit för att prata om språket. Hon var specialiserad på svenskan. Jag kände mig illa berörd flera gånger. Jag kände att hon tänkte att vi nog inte egentligen förstår något och att vi alla bara önskar att någon annan ska lära våra barn svenska. Att vi slappar med språket.

Ja, jag gör det också. Jag säger fel, jag pratar inte stup i kvarten, jag läser inte tjugo sagor om dagen, jag rimmar o ramsar inte. Jag gör inte allt det där som hon sade att jag ska göra för att mina barn inte ska bli dyslektiker. Och ändå vet jag att jag kämpar, gör mitt bästa. Och har också andra människor i min omgivning som också pratar och stimulerar barnen.

När bokhyllan är fylld av språkriktighetsböcker, ordböcker och annat språkstimulerande material, det är väl då blir man väl lite stött i kanten när någon kommer och påstår att jag inte skulle satsa, eller förstå vikten av det hela. GRRR!




P.s. Jag medger, det är lite löjligt att bli stött i kanten, om man vet att man gör sitt bästa...
P.s.s. Turligt nog gäller också för den språkliga utvecklingen det fina: It takes a whole village to raise a child.

10.9.12

Arrrrgh, alla bilder försvunna!!!!

Nu är jag FÖRBANNAD! Alla mina bilder, nästan alla, är bara försvunna och borta. Bloggen är bildlös!!!!! Hur kan detta ske? Postade ett nytt inlägg idag. Det uppstod ett uppladdningsproblem. Provade igen. Bilden var där men så gott som alla andra bilder borta! Hjälp mig ni som förstår vad som hänt.

En timme motion om dagen

Förra veckan var jag på en jobbresa, det var kommunikation det bjöds på för hela slanten. Då lärde jag mig att en timme motion om dagen ger två timmar mer energi. Jag vet att en timme motion om dagen är ganska mycket när man sitter mest på sin rumpa på jobbet och sedan ska man hem och hämta barn och laga mat och ni vet, det där vardagliga.

Ibland cyklar jag, då blir det en timme motion per dag, mycket enkelt. Ibland gör jag det inte, då blir det inte en timme motion. Idag bestämde jag mig för att testa något nytt, något jag inte testat förr: att springa hem från jobbet.

Jag förberedde mig i går genom att packa med mig saker som jag kunde lämna på jobbet och kläder som jag inet saknar idag när jag kommer hem. Jag hade med mig hem endast nyckel, telefon ett kreditkort och busskortet. Och så sprang jag.
Jag tror det blir sista gången jag gör det igen. Men det var ju roligt att ha testat.

Det kändes underligt tungt att rusa iväg och det var störande med så mycket rött ljus. Måste stanna vid många övergångsställen och det störde mig att jag sprang bland folk som var så jobbklädda. Och där svettades jag i mina trikåer.

Så var det med den saken. Men jag fick säkert 2 timmar energi för att jag sprang hem. Jag litar på det.


8.9.12

Ett hem med två barn

Här kommer en bildhälsning från ett hem, där det bor två barn som väljer många av sina grejer själva. Vad är flickgrejer, vad är pojkgrejer? Vet inte. Bryr mig inte.































Ajjo, ni förstod säkert att det är två pojkar som bor här.

5.9.12

Jag, Björneborg och Koop

Jag är på en jobbresa. I Björneborg. Det är exotiskt för mig.
Vi blev bjudna på mat och vin och konsert. Först var det lätt tråkigt, det var en gubbe som pratade. Jag orkar inte på kvällen mer. Koncenterar mig liksom. Det är slut med orken. Orket...vad det nu heter.

Men sen blev det en liten konsert med Koop Arponen. Minns månne någon honom? Han vann Idols i finland. Jag gillade honom då. Kanske han inte var den allra bästa sångaren, men han var så symppis. Han klippte gräs o var artig. Han hade bott nästan hela livet i Storbritannien. Så han pratade charmigt.

Också på denna lilla konsert idag sku jag nästan ha önskat att han pratat mer engelska. För visst är den brittiska accenten sååå charmig? Han pratade om en organisation, ORGÄNAJSÄJJSHÖN! Ni vet, när man säger det sådär brittiskt. Coolt.

Jag blev en liten tonåring som tog idolbilder. Delvis för att det är lite löjligt, delvis för att min kollega bad mig ta bilder för en annan blogg. Så här är nu Koop.

Han var helt bra. Riktigt bra faktiskt. Och ödmjuk, fortfarande. Pluspoäng i boken fick han av mig.








PS. autografen var inte åt mig... Bara så ni vet.

3.9.12

Dagens utmaning

Idag fick jag i uppgift på jobbet att översätta en text. Det var ju kul, tänkte jag. En stund i alla fall. Tills det gick upp för mig att jag skulle översätta till finska. Jaha, tänkte jag. En utmaning man får tacka o ta emot.

Utförde uppgiften, först stretigt och långsamt på jobbet. Ett gediget förarbete. Resten hemma, med hjälp av en som kan en massa, framför allt sitt modersmål.

Jepp, dagens utmaning avklarad. Inte helt själv, och det är nog bra mycket bättre det. Och hurra för tvåspråkigt familjeliv. Kaksi kieltä, yksi perhe! eller hur gick den där sloganen?


Sura bär i en burk




Tänk va glad man kan bli av såna sura bär i en burk. Så glad. Hela vägen hem från föräldrarna mumsade jag och den större skatten på bären. Han funderade att han ska äta sig mätt på dem imorgon, så hålls han frisk och pigg.

Den lilla skatten tog ett bär, synade det noga och undrade om han måste äta upp det. Jag sade nej. Han stoppade det i munnen och såg fundersam ut. Tills han började småtjuta och spottade ut bäret i min hand. Man kan ju inte spotta bär i trappan.

Så olika är vi.

1.9.12

Kalasdag

Idag var det en kalasdag. Den började med kalas vid Stora Robertsgatan. Där kalasade skobutiken Popot. De firade Makias samarbete med Etnies. Skor alltså.

Vi och alla som promenerade förbi, blev bjudna på tårta, chips och köttspett, smörgås och paj. Kaffe, saft och te. Brunch, tror jag det kallades. Min äldre son var förundrad: är det gratis? kostar det inte?
Då tänkte jag i mitt stilla sinne: Ja du unge man, det finns inget sådant som en gratis lunch, men svarade snällt: Ja, det är gratis.

Sedan kalasade vi iväg till Design Forum o kollade in Saint Vacant, och andra väskor och skor. Snyggt.

Vi hade lovat nepalesisk lunch, det blev nepalesisk lunch. Mangolassi. Mums. Base Camp på Universitetsgatan ska ha plus för sin superfina toalett och lavoar.



Lördag, godisdag. I spårvagnen på väg hem på det riktiga kalaset hos farmor. Och så kalasade vi loss där. Hon hade ingen tårta men en jätteskål med en massa chokladstänger. Gissa vilken vinnare den skålen var.

Och så blev barnen bjudna på glass. Hurra, säger jag.
Tills ena barnet kastade opp i korridoren o vi åkte hem. Så var det med det kalaset. Så går det när man äter sött hela dagen...

8 punkter om det lilla jaget

Blev så superinspirerad av Heidis finfina lista. Nu vill jag också skriva en lista. För jag tycker faktiskt listor är sjukt bra. I början av min facebook-karriär brukade jag skriva anteckningar, det blev ofta någon form av listor.

1. Jag har ganska bra luktsinne och är sjukt luktkänslig. Speciellt illa tycker jag folk luktar på morgonen, i bussen eller spårvagnen. Det är en orsak till att jag älskar min cykel, speciellt på morgnarna.
2. Människor som uttalar namn fel blir jag tokig av. Jag tror ju liksom de är korkade, om de hört namnet en gång men ändå säger fel.
3. Jag är en utpräglad hemmamänniska och blir trött av för mycket socialt. Jag vill helst sova hemma och jag vill ha ganska mycket egen tid.
4. Jag planerar ofta hur jag skulle använda en lottovinst (även om jag sällan lottar). Och de få gånger jag lottar blir jag besviken när jag inte vinner. Jag hade ju planerat allt redan.
5. Jag är rätt ointresserad av att resa långa vägar. För mig räcker Europa. (har det kanske med punkt nr. 3 att göra?)
6. Jag tycker simhallar är ganska obehagliga. Tänker mest på folks plåster på bassängbottnen eller på någon främmande dams eller herres hår som fastnar mellan fingrarna. Eller hudceller... Det är konstigt, för jag är inte annars en så hyperhygienisk människa.
7. Om jag sku resa tio år tillbaka i tiden och skulle ha den kunskap jag har idag med mig, skulle jag börja studera teologi.
8. Jag skulle älska att kunna sjunga sådär otroligt bra. Nu är det så att jag i mitt huvud hör hur en låt ska låta, men när jag börjar sjunga kommer det ut något helt annat. Jag sku vilja att det sku komma ut det jag hör!

Det här och mycket mycket mer... Kanske det blir en åtta till, något tag.