30.4.12

Springa sprang sprungit

Jag hade planerat hela veckoslutet att jag skulle ta mig ut o springa. Men det blev inte av. Kanske var jag därför lite surmulen på söndagkväll. Det är inte bra när saker inte går som jag planerat. Har jag märkt. Jag är inte nån spontan människa, jag gillar att planera. Därför gillar jag inte att saker inte går som jag planerat. Jag kan bli lite sur.


Men idag gick allt som jag planerat. Jag tog mig ut. Det var skönt. Jag sprang i solen och blev anilinröd i ansiktet av springet. Det jag inte hade förstått var att jag kommer att få väldigt hett, den där "keeps you warm" tröjan skulle jag kanske inte ha behövt. Men värre kan det vara. Jag ska inte klaga. Kallt är betydligt värre.


Jag har nu bestämt mig, åtminstone lite, att något mellan 5 och 7 km fungerar för mig. Om jag springer väldigt mycket längre börjar det smaka tråkigt. Det känns liksom tungt och det känns som något otrevligt, utdraget lopp. Nej, inte min grej. Idag blev det lite på 6 km. Och det känns bra.


Så nu kan jag faktiskt glatt börja fira valborg. Då krävs ett par unga herrar, utan dem blir det inget. Så hejs vejs, jag ska gå hämta dem.

29.4.12

Kråkan skrek på tallegren

Det var en kråka som skrek och skrek och skrek så förskräckligt på en tallegren. Och det rörde sig otroligt mycket i trädtoppen. Det skakade och kråkan skrek. 


Jag hade alldeles av en slump med mig min kamera och jag försökte hinna med för att se. Vi trodde det var en ekorre, men det var ett större djur som hoppade omkring superhögt i trädet. Min kamera har inte världens bästa zoom, men jag knäppte bilder så förskräckligt. En bild blev lite bättre än alla de andra supersuddiga. För djuret hoppad och hade sig, dessutom väldigt högt uppe.


Undrar ännu också vad det var. Kan det ha varit en mink? 
Jag har ju nämligen inte varit vaken på biologilektionerna, jag har inte en aning. Jag vet just och just hur en ekorre ser ut. Sorgligt men sant.


Mitt älskade Ekenäs

Härligt veckoslut i Ekenäs. Det finns inget ställe utanför mitt hem som jag älskar så mycket som Ekenäs. Mitt Ekenäs. Som speciellt Noa brukade säga som litet: Vårt Ekenäs. 


Det här veckoslutet kom sommaren igen lite närmare. Det skedde så enkelt att vi sparkade igång min moped som heter Virve. Hon är alltid lite seg på våren då hon stått hela vintern. Men eftersom hon ännu är rätt ny och fräsch så kan man vänta sig att hon nog vaknar till liv. Och det gjorde hon när vi gett henne alldeles pinfärsk bensin och trampat trampat trampat igång henne x-antal gånger. 


Vi tycker nog alla väldigt mycket om Virve. I år var det fint att Noa kunde sitta där bak, alldeles utan den där lilla bänken som han brukat sitta i. Som gett lite ryggstöd. Nu har hans ben blivit så långa att han kan sitta helt som en vuxen. Han njöt, för det var mycket bekvämare. 
Ian njöt också, men han behöver självfallet den lilla stolen där bak. 


Jag kan inte förstå att jag är så otroligt förtjust i en moped. Men det är jag. 
Här lite bilder med Virve.







26.4.12

Det där som får mig att se rött

Jag hade fått en ny cykel. Jag var så stolt över den. Äntligen skulle jag få visa den för mina vänner. Jag hade nu äntligen en lika stor cykel som dom. Vi brukade cykla till skolan tillsammans. En morgon när jag ringde på hade jag inte mer min lilla cykel, jag hade en stor. Men vad hände?

De blev så avundsjuka på min cykel. De kunde inte acceptera att jag hade den finaste cykeln. Från den dagen förändrades allt. De ville inte längre cykla med mig, utan de ville att vi skulle gå istället. De började en utfrysningskampanj. När vi skulle leka hittade på lekar som hade okända regler, så jag inte visste hur leken gick till. När vi skulle hoppa hopprep vevade de i otakt så att jag inte skulle klara det. De sade att jag måste gå på andra sidan gatan. De gjorde små saker, som ingen direkt märkte. Men jag kände dem. Jag kände varje gång att jag var mer och mer utanför.
Den här lilla historien handlar inte om  mig. Men den är sann.

Och nu kommer vi till det som får mig att se rött, det jag inte kan tåla. Eller nåja, det finns många saker jag inte kan tåla, men det jag allra minst kan tåla är mobbning. Mobbning i alla dess former. Jag läste en olycklig systers eller brors insändare om sin egen lilla syster, 10 år, som inte vill leva. Insändaren kan också du läsa här.

Jag känner mig rådlös och vilsen. Jag minns att när jag var liten kände jag mig redan rådlös och vilsen inför mobbningen. Man är ju så liten, när man ställer sig upp och försvarar. Man riskerar mycket när man står upp för någon. Samtidigt riskerar man att må otroligt dåligt om man inte gör det.

Som vuxen har man ett otroligt ansvar när man möter mobbning. Alla fall av mobbning ska beaktas. Det går inte att säga att man följer med situationen. Det behövs aktiva åtgärder. Mobbningen kan verka oskyldig i våra ögon, men när det är något som håller i flera år. Något som återkommer, från dag till dag. När ett barn känner sig utfryst och utestängt. Då måste man göra något. Men fortfarande känner jag mig rådlös.

Jag kan aldrig förstå vad den där mobbaren tänker? 

25.4.12

Att cykla i diset och i kylan

Idag tog jag cykeln. Jag undrar hur leda ni är att läsa om den eländes cykeln...:)

Jag ville bara berätta att eftersom det är så tidigt på morgonen när jag åker iväg låg det ett vackert dis över Tölöviken. Det var vackert disigt vid Norra kajen. Det låg ett dis över hela Lillhoplax. Det var så vackert.

När jag cyklade förbi fotbollsstadion var ett par män på väg i sina bilar. De stod och skrapade sina vindrutor på bilen. Det tyckte jag var lite trist. Att det faktiskt ännu är så kallt att om man åker iväg kl. 6.30 på morgonen måste man skrapa bilrutan. 

Kanske det imorgon är varmare, kanske de inte behöver göra det imorgon bitti.

Nya vänner och gamla

En sak jag ofta tänker på med glädje är att jag ännu har förmågan att knyta nya vänskapsband, såhär på gamla dar liksom. Det är helt fantastiskt. Jag gläds varje gång det sker. Och jag gläds över att vänskapen kan bli så bestående och så djup. Man behöver inte känna varann sen barndomen. Man behöver inte ha en massa gemensamma intressen. Det är bara något och så säger det klick.

Jag har märkt att det här har hänt några gånger inom de senaste 5 åren. Ofta har det som fört oss samman varit våra barn. Det är inte så att jag tycker att alla föräldrar måste bli bästisar bara för att deras barn är goda vänner. Nej nej, inte alls. Inte heller anser jag att mina vänners barn behöver bli vänner med mina barn. Det är sådär med kemi. Men jag har förundrats och glatt mig över att plötsligt har mitt barn hämtat mig en ny god vän. Eller hela vår familj ett nytt socialt liv. 

Och jag som alltid tänkte, innan jag hade barn, att jag tänker då inte lära känna någon ny människa vid sandlådskanten. Jag har mina gamla goda vänner. Hur tänkte jag då? Ja, jag försökte väl desperat hänga kvar i mitt gamla liv. Det som inte handlade om blöjor, pottor, barnkläder, barnsjukdomar...
Och ja, tänk. De gamla goda har jag också. Och så har jag de här nya. Friska nya fläktar blandat med de där guldvärda gamla. 

Det som jag ofta tänkt på är att det nog är en god sak att åldras också. Man lär sig uppskatta sådana människor man inte skulle ha uppskattat när man var yngre och enfaldigare. Samtidigt tänker jag att några av de där gamla goda härliga vännerna skulle man kanske inte idag förstå att  uppskatta om man stötte på dem för fösta gången. 

Tajming is everything. Och vänner är guld. Hurra att ni finns, nya och gamla.

Alla snackar fotboll...

...och jag som bara är så ointresserad o vill mycket hellre prata esc. 

Varför såg alla fotboll igår istället för att knäppa in sig på svt o kolla på inför esc programmet?
Jag vill inte påstå att fotboll inte är underhållning. Det är bara dålig underhållninig för mig. När jag inget förstår, inte ens förstår att uppskatta den manliga skönheten som lär vara något. Och på allvar, att springa omkring på en gräsmatta efter en boll? 

Men eurovisionen. Där har vi underhållning för hela slanten. Speciellt de här tycka-programmen är ju så underhållande att man knappt vet hur man ska vara. I flera år har jag följt med svenskarnas program. De tycker så roligt och formulerar sig så klurigt. Där är inga schlagertorrisar eller besserwissrar (förutom kanske en... böjs ordet så?). Det är så roligt för ingen tar eurovisionen på allvar. Det är just som det ska vara. 

Rekommenderar.

23.4.12

En måndag som duger

Idag är en härlig måndag, en måndag som jag gillar.


Jag har lyckats göra de saker jag hade tänkt att jag skulle hinna med så att veckan startar bra. Och så har jag dessutom hunnit njuta, för det ska man ju också ibland. 
Jag har njutit för jag har fått köra med min kära cykel. Den bara rullar, jag fattar inte att en cykel kan rulla så bra. Och den känns så lyxig. Det måste vara så det känns för någon som kör med en jättefin bil. Liksom. Att man är stolt över sin bil, rädd om den och så känner man sig också otroligt stilig.


Det andra lyxiga idag var att jag fick äta lunch med min man. Tänk, en måndag. Det är inte alla som lyckas med det konststycket. Det är på nåt vis lyx i en vardag där man inte alltid hinner mötas. Man bara springer på jobb, avhämtar barn, försöker få ihop lite mat och igen fixar det där vardagliga. På kvällen möts man inte nödvändigtvis. Men på lunch, då kan man mötas. O det är lyx. 


Dessutom vill jag passa på att varmt rekommendera lunchen på Mesopotamia. Min fantastiska arbetskamrat tipsade mig o förde mig dit. Efter det besöket är jag såld. Gå människor dit. Härliga smaker, och det är ingen liten fjuttig lunch. Det är riktig mat, man blir mätt liksom. 


Och solen, den skiner ännu. Jag gillar min måndag so far.

20.4.12

Skatter i klädskåpet

Förra veckan drog jag ut allt ur mitt klädskåp. Jag har ett klädskåp som innehåller alltför mycket. Allt ryms inte. Därför är där ett enda kaos. Jag bestämmer mig att hålla det städigt sen när jag väl städat. Gissa bara om det löftet håller?! Nej, solklart inte.

Det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan om en skatt jag hittade längst bak. Det var en munkjacka (vem använder det ordet egentligen, huppare brukar det heta i min värld). Den har varit en stor favorit. Den är ursprungligen min mans. Sen har jag lånat den mycket o speciellt god var den när jag var gravid.

Där låg denna pärla, längst bak i mitt skåp. Skruttig o bortglömd.

Tog en bild av bilden på ryggen. Hos någon medelålders Helsingforsbo kan den väcka någon god känsla. Ett gammalt minne kanske?

Det här är något, inte sant? Ja, den har ju några år på nacken.


Hur mycket älskar jag att springa?

Idag mäter vi min kärlek till jogging.

Vädret idag kallar till en kopp te och kanske en lätt röjning. Kroppen ropar efter en springfärd. Hur mycket älskar jag att springa egentligen? Det ser vi idag, lite senare. Röjning älskar jag ju inte, som vi alla vet. Men jag tror att det får bli det till en början.

För att glömma det kalla, våta, blåsiga och på allt sätt otrevliga vädret tog jag mig en liten lyxfrukost. Få se vad jag med den i magen kan åstadkomma.

19.4.12

Spårvagnar är fulla av liv

Idag när jag åkte spårvagn var jag glad att jag åkte ensam utan barn. Jag tänkte på mamman som satt med sin flicka framför mig.

Det kom in en dam i spåran, skrikande. Hon skrek:
Ei sitä paskasilla korvilla mitään palvelua saa. Vetäkää vaan röökiä. EI sitä paskasilla korvilla mitään palvelua saa.
Det skrek hon ett par gånger.
Då tittade den otroligt vänliga spårvagnschauffören ut ur sin bur (han var otroligt vänlig, för när jag steg in tittade han mig i ögonen o hälsade på mig med ett leende) o sade:
Var tyst eller stig av.
Då ändrades damens röst och hon började fråga om vart spårvagnen går. Den åkte dit hon ville.

Sen började hon igen med sitt mantra om paskaset korvat. Mummel mummel.
Sen tog mantrat över o hon började med hög röst igen utropa det.
Då stannade spårvagnen o chauffören sade att nu räcker det, hon får gå ut.
O det gjorde hon. Vi fortsatte vår färd genom stan.

Jag undrade, var det tourette? Jag vet inte. Men jag skulle inte ha kunnat förklara det där åt mina barn. Vad kan man egentligen säga? Och jag tror de skulle ha blivit väldigt skrämda.
Alltid kan man inte beskydda dem, men idag gick det.

Så var det Mark, på riktigt.

Ni blir ren helt uttråkade för jag berättar bara om Mark hela tiden. Men idag såg vi honom, jag o Catten. O han gjorde oss inte besviken. När jag tänker på uppträdandet kan jag inte återge en enda sak. Jag kan inte berätta något som han sade, något jag skrattade åt eller något alls. Allt hörde ihop och jag skrattade o log genom hela föreställningen. Men inget fastnade. Jag har bara den goda bilden i mitt huvud.

Det jag däremot kommer ihåg är att jag höll på att bli jättearg o hela kvällen höll på att få en prägel av ruttenbanan. Det började så att jag o Catten var i salen bland de allra första. Vi var liksom i jättegod tid. Letade upp våra platser, rad 6 platserna 6 och 7. Så satt vi där o var förväntansfulla. Vi har båda ett passionerat förhållande till Sound of Music, har tillsammans sett Mark förr o följt med honom på olika sätt plus att Catten har varit i Österrike sådär for real o upplevt Salzburg. Så hon är kanske ändå lite mer orienterad i Sound of Music. Men anyway. Rätt sällskap, helt klart.

Så händer det, cirka 3 minuter innan allt ska börja kommer en dam o säger att hon har platserna 6 och 7 på rad 6. Alltså våra platser. Jag hade inte för avsikt att stiga upp förrän någon kommer med en anställd dit o på något vis kan bevisa att jag sitter på fel plats. Jag hade själv skaffat biljetterna och jag visste precis att det här var mina platser. Damen såg nedsättande på oss o tyckte nog att HON hade rätt biljetter. Vad kan vi göra, vi har samma biljetter, MEN VI VAR DÄR FÖRST!!! Hon kommer med lösningen:
"Jag är här med min 80nånting åriga mamma, så det sku nog var bra om ni nu kunde stiga upp!" Alltså URSÄKTA MIG men är mina 50 euro mindre värda än hennes? Har vi mindre rätt att sitta där för att vi är yngre? Ska vi bara stiga upp o gå hem o slänga biljetterna i sopkorgen för att hon har kommit dit med sin fossila morsa liksom? Jag blev såååå arg.

Allt löste sig till slut. Jag visste ju att jag satt på rätt plats. Jag sa ju det. Jag hade inte för avsikt att stiga upp. Hon hade ju tittat fel på sin biljett. Hennes platser var nog på rad 6, o platserna 6 och 7. Men sannerligen, de var inte på första parkett, de var på balkongen. Lite vänligare kunde hon ha bett om ursäkt tycker jag. Men dit sku hon få släpa sin ålderdomliga mamma. HAH!

Såna här saker blir jag så arg av. Finlandssvenska fisförnäma tanter som tror att de är mer värda än jag o mina vänner. Argh o murr.

Turligt nog förstörde hon inte mitt humör helt o hållet. Mark o syster Pär gav mig glädjen tillbaka.

18.4.12

Mark, älskvärda Mark!

Imorgon ska jag få gå se Mark. Den förtjusande Mark. Det ser jag så mycket fram emot. Jag har förr nämnt att jag gillar att följa Marks twittringar. När det är möjligt går jag o ser honom. Det att hans föreställning heter Sound of Mark är bara dubbelt så bra. Jag som är en stor vän av Sound of Music. Alltså den riktigt äkta Sound of Music. Två goda ting tillsammans, Mark o von Trapparna. Kan det bli bättre? Det vet jag inte. Men jag ska ge er en rapport när jag sett honom igen.

Mark, den älskvärda Mark. Han som kan säga vad som helst med sin stämma lenare än sammet, och han är förlåten. En förmåga jag verkligen beundrar och kanske lite avundas.

http://www.livenation.fi/event/277638/mark-levengood-sound-of-mark-tickets

Utan surhet en hel vinter

Tänk att jag klarade vintern utan att vara alls sur. Jag surade sällan på vädret. Sur var jag nog förstås av andra orsaker men nu snackar jag vädersurhet. Jag klarade mig. Hurra för det. MEN NU är jag sur. Jag blir surare för varje dag. Snart förvandlas jag säkert till en citron. Jag orkar inte mer med det här kalla vädret. Jag vill klä mig lättare, vill lämna vinterjackan. Jag vill känna: åååh nu värmer solen. Jag vill cykla utan att tänka lager på lager.

Argh, att jag kan vara en surpuppa då jag ju borde vara glad att man ser att vintern är på väg bort.

16.4.12

Nu måste det vara vår

Jag har cyklat till jobbet och hem idag. Hurra! Jag var väldigt i valet och kvalet igår för jag hade så otroligt ont i mina muskler efter mina sportsliga övningar på lördagen. Jag bestämde mig igår att öva, kan man cykla trots att benen värker o att jag verkligen vet om att jag har ett knippe försummade armmuskler som inte gillade att bli uppväckta ur de döda? Ja, igår kunde jag. Idag kunde jag.

Det var en vacker cykeltur på morgonen. Solen steg i horisonten. Helsingfors är inte en tokig stad.
Våren måste vara här nu. Det här vill jag ha mer av.

13.4.12

Långvik

Idag ska jag åka till Långvik SPA. Jag har inga stora ambitioner. Jag ska bara ägna mig åt flickprat i prima sällskap. Ifall jag hinner har jag tänkt ta mig ut i naturen o springa nåt varv nånstans. Men om det inte lyckas så är jag inte sur på mig själv. Då har något annat varit viktigare.

Idag är det faktiskt inte alls synd om mig. Inte det minsta. Den här veckan har fram till idag verkligen varit en vecka jag gillar. Tummen upp för den. Sämre verkar inte veckan heller bli.

So long.

12.4.12

Farliga tider

Mitt liv är som farligast kring födelsedagar av olika slag. Förra året i juni då vi firade 3-årskalas tappade jag en stokke stol på min tå. Tån blev knallblå, väldigt sjuk, stor, rund och tappade till slut nageln. Det var en tragedi.

I år när jag skulle organisera 7-årskalas tänkte jag att jag skulle dammsuga lite i knutarna. Jag hade lite bråttom och for omkring som ett yrväder med dammsugaren hängande efter mig. Hittade i en knut ett par skateboardar som inte varit ute på länge. O under dem...en otrolig hög med damm. Tog skateboarden i handen men samtidigt slant den andra iväg o slog mig precis på den där knölen vid vristen.

Vet ni vilken knöl jag menar? Det gjorde så fruktansvärt ont att jag trodde att nu gick nog knölen av. Det blev en saftig blå bubbla där vid sidan om, men det blev inget värre. Knölen satt kvar o benet o foten fungerade.
Men det är otroligt farliga tider, alltid kring födelsedagar.

Påsken i bilder

Vi fick fira påsk. O det gjorde. Här ser ni att den lilla mannen som hade så ont i sina ben var på benen igen. Alla var av samma åsikt som jag, hjälpa lite naturen på traven så det snabbare blir vår. Det gällde att slänga isflak i havet.





En del större flak fick åka ut i havet.

Och så gällde det att klättra.

En del tyckte, ju högre dess bättre.

10.4.12

En materialist

Idag började veckan bra. Som jag planerat, fast ännu bättre.

Alla gick till jobb och dagis och skola. Hurra.
Jag kunde åka efter min efterlängtade nya cykel som stod färdig på Busholmen hos Pelagos killar. Och jag fick köra hem den. Vilken lycka. En cykel som rullar, nästan av sig själv.
Min kära svärmor hade hämtat hem småpojkarna. Så när jag steg in genom dörren med min nya skatt under armen så låg en på golvet o byggde lego med svärmors tyska man o den andra satt i köket o mumsade gårdagskaka med sin härliga mummi.

Vi kom in, åt en smörgås och så fick vi en chans att ta en sväng med cykeln, ännu en gång. Det var nog lyx. Janne o jag. Vardagslyx o vardagsmotion, tillsammans.

Här är min fina cykel, på bild. Jag tror inte jag kan cykla till jobbet imorgon, min akter är sjuk efter dagens strapatser.


En helt vanlig vecka

Jag har planerat det såhär: den här veckan får bli en helt vanlig vecka. Förra veckan var för turbulent och spännande i min smak. Veckan var mest fylld av oro. Och så blev det påsk...också i vår familj. Vi gjorde ett tappert kalasförsök i all turbulens, någon kanske var nöjd, jag bara stönade.

Den här veckan får gärna följa ett helt annat mönster, om jag får välja. Vardag smakar bra, med ett par små inslag av lyx.
Gårdagen var en bra början, den var en lyxdag. En sjuåring blev firad. Ett lyxinslag blir det när jag får min nya cykel. Ett annat när jag åker till Långvik.

Ibland går det inte att planera, men om jag får önska, får veckan gärna se ut så.

3.4.12

Knarrande tulpaner

Inspirerad av en diskussion på facebook måste jag skriva om knarrande tulpaner.

Vet ni det där ljudet när man tar i en bukett med tulpaner? Vet ni hur det låter? Visst kan man kalla det för knarr eller knaster? Det tycker jag, men det tycker tydligen inte alla.

För mig har det alltid varit en självklarhet att tulpaner är högljudda blommor, i jämförelse med andra blommor som inte säger ett pip när man tar i dem. Jag tyckte det var intressant att någon aldrig ens reagerat.

O så gillar jag också att någon tycker att det finns ett normaltillstånd hos tulpaner, o när de befinner sig i ett normaltillstånd så knarrar de inte. Men om en tulpanbukett befinner sig i sitt normaltillstånd i min hand, då knarrar de ju?

Det var roligt, det här med tulpaner, tycker jag.

2.4.12

Oro

Jag bestämde mig, när jag startade den här bloggen igen, att jag inte skulle skriva så mycket om mina barn. Mer om annat. Om mina tankar.

Men jag märker att barnen lätt kryper in i mina inlägg. Det är väl så. De är väl ändå en så stor del av mig.

Och idag, förutom vintergnäll kan jag konstatera. Oro är känslan som fyller mig, fortfarande. Mitt barn är sjukt. Jag är maktlös. Det är det jag känner, just idag, hela tiden.
Samtidigt känner jag mig rörd över att många har tagit kontakt o oroat sig med mig.

Ja, oro. Det är den överlägset starkaste känslan i mig just nu. Och ändå tror jag ju att allt blir bra, det är det som läkaren också säger.
Men ändå, oro är det jag känner. Just nu. Den känslan kan jag inte stänga av.

Tajming

A och O är nog tajming. Det sku jag vilja säga åt gubben snö eller gubben tö eller vad man ska kalla det här vädret som vi nu just får lov att stå ut med.

Jag har aldrig fattat varför det inte kan snöa då jag vill, o sluta då jag inte vill? I november när det är som mörkast och man kunde tycka att ja, jo snö sku inte vara så tokigt. Barn trivs ute, vi alla får lite ljus i mörkret o så är det ju så vackert med vit jul. Det är helt ok för mig. Det sku vara en tajming jag sku kunna överleva.

Men detta, snöstorm när man övergår till sommartid. När man på allvar längtar till sommaren. När man ser vårtecken i naturen. När fåglarna sjunger tidigt på morgonen. DÅ är det INTE läge.

På hösten bestämde jag mig för att inte klaga en gång fast det sku komma 3 meter snö hela vintern. Inte skulle jag klaga om det var smällkallt. Jag var fastbesluten. Inget vinter- o vädergnäll. Jag har valt att bo här och här finns många saker jag uppskattar. Ett litet vinterväder ska inte hindra mig.

MEN NU ÄR DET INTE VINTER MER. Nu tänker jag klaga! Klag klag klag. Vill ha vår. Vill ha värme. Vill inte mer ha snö! BORT!

1.4.12

Fötter

Mitt söta foto den 29.3 fick en speciell innebörd det här veckoslutet, då jag fick åka till läkaren i ilfart med en liten. Hans fötter såg inte så söta ut längre. De svall plötsligt upp o såg ut som om någon slagit dem med bobollsträ.

Jag var orolig o visst var det en lättnad att höra att det inte är leukemi. Men det blev skakigt värre efteråt. Hade inte fattat att det går sådär fort. Att det bara kan komma. O så är man plötsligt inne på barnkliniken med ett leukemibarn.
Nu är det uteslutet. Men skakigt känns det.

Pust, det var ett veckoslut som gick från superglädje med 7-årskalaskille o födelsedag, tankar på att jag fått ha den härliga lilla varelsen hos mig i 7 hela år. Och så rädslan att nu förlorar jag den andra.

Livet för en till toppen o ner i dalen. O så ska man bara glädjas åt den där platta vandringen där emellan.

31. Where I relax

Det blev en gammal bild. Här kopplar jag av.

30. Toy


Min favoritleksak